Psykvård i kris 1)
Maria Sundvall,
Internationalen 03 10 02

/ 3 sidor

Till sid 2

”De borde inte få gå lösa”, säger en kvinna från Arvika i TV. Tidningsrubrikerna fyller i: ”Sju av tio våldsmän nekas rätt psykvård.” ”De blev offer för psykvårdens svek.” Enligt en känd docent i psykiatri är allt psykiatrireformens fel. På överfulla psykavdelningar blandas skräckslagna ungdomar som nyinsjuknat i en psykos med missbrukare och med dem som dömts till sluten psykiatrisk vård för grova brott. De som i desperation ringer till psykiatriska mottagningar får tid flera veckor senare, till en hyrläkare som stannar en vecka. På gatorna fryser hemlösa som uppenbarligen lever i sin egen värld av vanföreställningar.
Psykiatrin befinner sig i kris – bilden är entydig.
Men varför? Och vad ska man göra åt det?
På den punkten finns det ingen anledning att lita på den bild massmedia ger.

I en intervju i Dagens Nyheter häromveckan sade Jan Guillou att han sedan ungdomen varit övertygad om att makten och överheten ljuger tills motsatsen är bevisad.
– Ljugandet är vardagligt, odramatiskt och svårgenomskådligt. Och makten ljuger för att vinna politiska poäng. Den har ingen heder.
Det är en skarpt formulerad insikt, och jag önskar att Guillou hade hållit fast vid den i sina inlägg om psykiatrins kris. Istället får vi se Jan Guillou och socialminister Lars Engqvist på TV närmast omfamna varandra i enighet om att ”det gått för långt”. Guillou hävdar att vänstern och högern tillsammans rivit ned psykvården, vänstern genom sin kritik mot tvånget och högern för att spara pengar.

Vänsterkrafterna ska vara stolta

Det stämmer när det gäller just mentalsjukhusens stängning. Det var en reform som drevs fram under 80-talet av en vänsterkritik och som urholkades av en högerpolitisk åtstramning. Fast då måste man räkna in socialdemokratin, som styrde i stat och landsting, i högern (en insikt som förstås skulle ha försvårat Guillous och Engqvists andliga omfamning).
Vänsterkrafterna ska vara stolta över sitt bidrag. Att stänga mentalsjukhusen handlade inte i första hand om att minska tvångsvården – samma lagar för tvångsvård gällde. Att stänga mentalsjukhusen handlade inte heller om att helt gå över till öppenvård – patienterna togs istället in på vårdavdelningar på hemsjukhuset.
Att stänga mentalsjukhusen innebar att bryta med ett system där den enda psykiatriska vård och det enda samhällsstöd som erbjöds de svårast psykiskt sjuka – och givetvis framför-allt de som kom från de lägsta samhällsklasserna – var långtidsförvaring, ofta långt från hemorten, utan kontakter med anhöriga och vänner, ofta på förskräckande klena intagningsgrunder, i torftiga och skrämmande miljöer där personerna blev sjukare och tappade sina förmågor. Sverige var ett av de länder i västvärlden som förvarade störst del av sin befolkning på mentalsjukhus.
De klent utbyggda psykiatriska sjukhusklinikerna på hemorten var förbehållna lättare sjukdomar och människor med större förmåga att ta sig fram i samhället.
Guillous tes räcker inte heller för att förklara psykiatrins kris idag. Han har i själva verket anammat en historieskrivning, som blivit så vanlig att den blivit en del av det ”vardagliga ljugandet”.

Inget istället

Problemet var inte att mentalsjukhusen stängdes. Problemet var att ingenting annat kom istället. Visst, så kallade sektorsmottagningar med psykiatriska öppenvårdsteam öppnades från början av 80-talet i kommuner och kommundelar. Men vardagen – alla timmarna mellan kuratorssamtalet en gång i veckan – vem brydde sig om den? Och hur skulle de mest svårt störda och plågade människorna kunna tillgodogöra sig – eller ens komma ihåg tiden för – samtalskontakten?
Första gången jag själv såg effekterna av den begynnande nedmonteringen av mentalsjukhusen var i Norrbotten 1980. Där var patienten som vi kan kalla Anders, hemmasonen från Tornedalen som vårdats på Furunäsets mentalsjukhus i många år, men blivit utskriven till hembyn sedan en kronikeravdelning lagts ned. Anders kom infarande till sjukhuset med en eller ett par veckors mellanrum. Han klarade sig inget vidare bra hemma. En vanlig anledning till inläggning var att han glömt spisplattan på.
Ingen av oss som mötte Anders där, tyckte att han skulle ha ett bättre liv på Furunäset. Däremot var det en skandal att inte hemkommunen kunde ge honom det rätt beskedliga stöd han behövde i hemmet. Och att inte sjukhuset hade tagit kontakt med hemkommunerna innan man lade ned en avdelning!

Larmen började komma. En rapport i början av 90-talet visade att dödligheten bland dem som vårdats på Sundby sjukhus i Strängnäs, vilket hade lagts ned kring 1987-88, var kraftigt förhöjd.
I början av 90-talet genomfördes den så kallade psykiatriutredningen. Den slog bland annat fast att psykiskt långtidssjuka är den grupp i samhället som har sämst sociala villkor.
Utredningen ledde till en lag, den så kallade psykiatrireformen, som genomfördes 1995. Syftet var att förbättra de psykiskt långtidssjukas villkor.
Men stopp och belägg! Det är väl psykiatrireformen som orsakat det nuvarande eländet? Det hävdar i vart fall ett antal experter i debattinlägg i media. Psykiatrireformen innebar en (orealistisk) satsning på frivillighet, påstod moderata politiker i en artikel häromveckan. Trots att reformen överhuvudtaget inte berörde tvångsvårdslagarna. Psykiatrireformen stängde mentalsjukhusen, är ett vanligt påstående – trots att det skedde 5-10 år tidigare!
Psykiatrireformen har inte skapat eländet för de psykiskt sjuka. Den är – det förvisso senkomna, alldeles säkert otillräckliga – försöket att råda bot på eländet.
Ändå är mytbildningen så stark att ansedda psykiatriföreträdare underbygger sin hätska kritik mot psykiatrireformen med siffror om hur eländigt läget var innan den trädde i kraft!

Otillräcklig

Psykiatrireformen var redan från början otillräcklig. Den gav kommunerna ansvar för psykiskt långtidssjukas boende – men ingen absolut skyldighet att ge dem en meningsfull sysselsättning eller arbete. Den finansierades genom att medel överfördes från psykiatrin till kommunerna, men medlen öronmärktes inte! Resultat: pengarna till de psykiskt sjuka gick till kommunernas allmänna underskott.
Men värst av allt – reformen genomfördes i en tid av nedskärningar inom vården. Tydligast är detta i Stockholms län. År 1996, året efter psykiatrireformens genomförande, genomförde den socialdemokratiska landstingsmajoriteten en ”utvecklingsplan” som skar ned mer än 3 miljarder på vården. Några hundra miljoner kronor försvann från psykiatrin! Inte undra på att alla de som såg vårdavdelningar och öppenvårdsverksamheter stängas trodde att det var psykiatrireformens fel.
Nedskärningarna har fortsatt, år efter år. I år kommer vi att få se en ännu kraftigare nedrustning av den psykiatriska vården såväl inom landsting som i kommunerna i Stockholms län. Det är redan beslutat att ett antal sängplatser och två mobila team i norra Storstockholm ska försvinna. Fler nedskärningsbesked lär komma.
Att det finns ett politiskt intresse av att skylla på psykiatrireformen är inte märkligt. Vem vill ta ansvaret för nedskärningar?

Det är inte heller sant att psykiatrireformen huvudsakligen misslyckats. Forskning från Umeå har visat att den på det hela taget lett till förbättringar för psykiskt handikappade, som fått ett ökat stöd. Min egen erfarenhet från en rehabiliteringsverksamhet i Södertälje som bildades just på psykiatrireformens grund är att, när kommun och psykiatri samverkar tätt, öppnas stora möjligheter.
Ett exempel är Birger, som jag först lärde känna på en akutavdelning för psykotiska patienter i början av 90-talet, före psykiatrireformen. Birger hade insjuknat i schizofreni i tjugoårsåldern och nu bott på denna akut(!)-avdelning i tre-fyra år. Alla försök att hitta någon lindrig sysselsättning ens några timmar i veckan ute i samhället ledde till kraftig försämring av hans psykos – och till att han gjorde saker som var farliga för honom själv och andra. Som ett resultat av psykiatrireformen flyttade Birger ut i ett av de nya samlade boendena med egen lägenhet och tillgång till personal i en träfflokal på dag- och kvällstid. Han fick stöd att ta sin medicin och träffade sina kontaktpersoner och sin läkare på ett rehabiliteringscentrum. Han fick sysselsättning i ett arbetskooperativ på dagtid och lotsades ut i fritidsintressen av en kontaktperson. Under de följande sju åren tillbringade Birger inte ett enda dygn på sjukhus.
Birgers livskvalitetsökning går väl knappast att mäta i procent. Och vad mera är – det finns ingen motsättning mot allmänhetens krav på trygghet. Birger var inte längre farlig när han fick stöd.
Vad exemplet visar är att där det finns en politisk vilja, har psykiatrireformen blivit till något gott. Det går att ställa samma krav på bra psykiatrisk vård och kommunalt stöd överallt.

Myt att psykiatrireformen förstört missbruks-vården

En annan myt om psykiatrireformen är att den har förstört missbruks-vården. Snarare kan man säga att det tragiska för missbrukare – och deras anhöriga och offer – är att det inte finns någon motsvarande lag, som ger myndigheterna skyldighet att hjälpa. Följaktligen har kommunerna sparat på missbruksvården. Man skulle satsa på öppenvård, men den har byggts ut mycket blygsamt.
Även inom missbruksvården finns det en möjlighet till tvångsvård, Lagen om vård av missbrukare, LVM. För ett antal år sedan skrevs lagen om. Tidigare anmälde läkare och andra behov av LVM-vård direkt till länsstyrelsen. Nu går anmälan till kommunen, där en utredning

Till sid 2